Symfonikväll på stadshuset

Den 1 februari var jag på konsert i Vasa Stadshus. Där höll Vasa stadsorkester tillsammans med Seinäjokis stadsorkester en symfonikonsert. Jag tänkte att jag här på bloggen skulle recensera denna konsert.

Det första som hände under konserten, som brukar ske på de flesta symfonikonserter, var att musikerna samstämde sina instrument. Jag tycker att det skapar en bra stämning innan konserter av detta slag drar igång. Först spelade orkestern Eldfågeln av Stravinskij, en eldsprakande konsert i fem delar. Sedan spelade de Aulis Sallinens Cellokonsert med den fantastiske cellisten Samuli Peltonen som cellosolist. Till sist avslutades konserten och kvällen med lite lättsammare och ljusare musik ur Johannes Brahms Symfoni nr 2 D.

Dirigenten Hannu Koivula styrde orkesterns instrument med stor inlevelse och starka rörelser. Man såg hur svetten lackade bara några minuter in i konserten. Han gjorde ett väldigt bra jobb tycker jag, orkestern fungerade som en förlängning av hans egen arm denna kväll. Det kan inte vara lätt att styra en hel orkester som ska spela sådana avancerade stycken som till exempel Eldfågeln. Instrumentsammansättningen var bra. De skapade en bra ljudbild och placeringen av dem var bra. Stråkarna i mitten, bleckblåsinstrumenten längre bak, någon oboe ännu längre bak, och till höger fanns olika slaginstrument som timpani och xylofon. Mannen som hade hand om slaginstrumenten spelade med imponerande inlevelse, även om han den största tiden inte gjorde någonting. Cellisten Peltonen var otroligt duktig. Hans inlevelse var så stor att hela hans ”jag” såg ut att ha varit sammanvuxet med cellon.

Jag tycker att konsertkvällen började enastående med Stravinskijs Eldfågeln. Det verket är storslaget, melodiskt, och spännande rakt igenom. Jag tycker den mystiska början är oerhört bra komponerad. Man kan bara njuta av detta stycke. Den blir extra skön att lyssna på när man vet vad handlingen i Baletten, som den är skriven för, handlar om. Det hade nog varit roligt att se den som ballett också med denna musik till. Jag läste att den ursprungligen är skriven för en betydligt större orkester också än den som nu stod på scenen, så jag kan tänka mig att den hade varit ännu mäktigare i ursprungsuppsättningen. Men denna ”light”-version var dock väldigt bra också.

Den andra delen med Sallinens Cellokonsert var jag inte lika begeistrad över. Den var å ena sidan väldigt avancerad, men å andra sidan tämligen svårlyssnad. Den var mer experimentell och vemodig än Eldfågeln. Det som var intressant med den var dock inslagen som lät som en het diskussion mellan cellisten och resten av orkestern. Det kändes som att de talade till varandra i olika fraser. Cellopartierna såg imponerande svåra ut, det är nog inte det lättaste stycket man kan spela.

Brahms Symfoni nr 2 D var lite lättsammare än Sallinens stycke. Det var en ganska skön konsert med sköna harmonier. Jag tyckte bäst om temat i den första delen av symfonin. Det märktes att han återanvänt sitt berömda vaggvisetema och lagt in det i denna del. Jag förstod först inte var jag kände igen temat ifrån, men det lät väldigt bekant. Och efter att ha hört temat komma igen ett antal gånger så slog det mig plötsligt att det var från hans vaggvisa. Efter första stycket blev det lite tråkigt dock, man försvann i egna tankar och Brahms symfoni fick agera filmmusik till dessa. Det fungerar ju bra det med, men med tanke på att man sett samma personer sitta och dra i sina stråkar i två timmars tid så är det lätt att man tappar fokus.

Akustiken i salen var mycket bra tyckte jag. Det lät bra där jag satt i alla fall. Själva salen var ju lite speciell, ganska gammeldags utformning med rosa färger och mycket målningar på väggarna och taken. Det passade bra med en symfonikonsert i den miljön. Publiken denna kväll var ganska varierande, med många studenter från Åbo Akademi och diverse annat folk. Många var finklädda, och så också även jag. Publiken uppskattade konserten mycket och efter varje kompositörs stycke var färdigt så gav publiken långa applåder till orkestern. Speciellt den fantastiske cellisten fick komma fram flera gånger om och buga sig.

Uppläggningen av programmet var nog bra. Jag tänkte ett tag att det kanske hade varit bättre att spara det bästa till sist, alltså Stravinskij, men kom sedan att fundera på om det kanske hade tagit udden av stycket om man hade hört de mindre inspirerande styckena före. Det var bra med ett programhäfte både på finska och svenska. Man kunde där läsa om bakgrunden hos varje kompositör och dessutom lite fakta om själva styckena de spelade.

Mina förväntningar om konserten uppfylldes, jag trodde att det skulle bli bra och trevligt, och det blev det.